Trollsykien har passerat 50 år

Den första släktträffen hölls på Bänkåstorpet 1969. Bänkås låg på Alnön utanför Sundsvall och Sven, Elsy samt barnen Ingmari, Ingemar och Lars-Ove bjöd in hela släkten. Den första träffen gav mersmak för efter det har det varit samling någonstans i Sverige varje år fram till 2004. Därefter var det ett uppehåll fram till 2009 då vi samlades på Brogården i Njutånger. Den senaste träffen hölls också på Brogården och det var 2010. År 2019 var det alltså femtio år sedan den första träffen hölls.

På den tolfte träffen, 1980, återkom vi till Vargön.

Nordkroken utanför Vargön fick åter besök av oss 1980. Vi lyckades än en gång få plats där, trots att vi nu var betydligt fler än vid vårt första besök. Bland årets begivenheter ingick en trevlig och spännande tur till Trollhättan samt en tur på Göta älv. Om jag inte minns fel, åt vi soppa hemma hos Nils vid den utflykten. Vi syskon fick också i uppgift att skriva så kallade "Trätor", som när man läser dem upptäcker att de egentligen är riktiga kärleksförklaringar. (Svens ord i jubileumsskriften från 1998.)

Båtutflykt vid träffen på Vargön utanför Vänersborg. Båten färdas på Göta älv.
Gruppfotografering på trappan till huset vid Nordkroken. Nästan alla går att känna igen.

Minnestext i Trollens Nyheter 1980, skriven av Eric

Algot Östlund dör 6 augusti 1980.

Ett långt dagsverke är slut

Alla föds vi till ett liv varom vi inte vet något hur det kommer att gestalta sig.

Vi vet att vi ska leva en viss tid på vår planet, men om den tiden blir kort eller lång vet vi intet.

Ibland slår döden mycket hårt och skoningslöst utan förvarning. I andra fall ges tid till förberedelser inför det oundvikliga.

Själva hade vi, när far gick bort, förmånen att få förbereda oss inför det vi visste måste ske.

Det känns naturligtvis alltid svårt när en kär anförvant lämnar de sina, men det går dock lättare när man ges tid att förbereda sig för dagen då livslågan släcks.

För fars del inföll den dagen den 6 augusti 1980. Han var då nästan 83 år fyllda.

Mitt i den sorg vi alla kände hade vi dock också anledning att glädjas. Glädjas framför allt över det hem vår far och mor byggt upp.
Ett hem som blev den fasta grund från vilket vi stärkta kunde gå ut och skapa våra egna liv. Ett hem som också efter det att vi flyttat ur boet har blivit den fasta klippan i vår tillvaro.

Vi har anledning att tacka far för hans långa och strävsamma dagsverke som ändå varit en av grundpelarna till att vi själva lyckats skapa oss en hygglig tillvaro.

Far gjorde en stor, i många fall en berömvärd insats under den tid han fick vara med. Nu har han gjort sitt och nästa generation har tagit över.
Må han vila i frid.