Trollsykien 50 år

Den första släktträffen hölls på Bänkåstorpet 1969. Bänkås låg på Alnön utanför Sundsvall och Sven, Elsy samt barnen Ingmari, Ingemar och Lars-Ove bjöd in hela släkten. Den första träffen gav mersmak för efter det har det varit samling någonstans i Sverige varje år fram till 2004. Därefter var det ett uppehåll fram till 2009 då vi samlades på Brogården i Njutånger. Den senaste träffen hölls också på Brogården och det var 2010. År 2019 är det alltså femtio år sedan den första träffen hölls.

På den tjugonionde träffen, 1997, samlas vi för den första gången av sammanlagt 6 gånger i Slädaviken på Alnö.

1997 var vi tillbaka vid begynnelsen, på Alnön, denna gång på Slädagården. En naturskön plats med möjlighet till bad och äventyr. För värdskapet svarade Ingmarie, Ingemar och Karin samt Lars-Ove. Om vi har haft fint väder under tidigare träffar tror jag att vädret under träffen 1997 överträffar allt vi tidigare varit med om. Det var vissa dagar så varmt att alla trängde ihop sig i den skugga som fanns. ändå genomfördes alla tävlingar programenligt. De yngre deltagarna gjorde, tillsammans med Lars-Ove, en nattlig utflykt till en ö utanför Alnön, en trevlig femkamp för lag genomfördes också. Alla gjorde små korta utflykter till olika sevärdheter på Alnön och på fastlandet. Tyvärr var deltagandet på grund av olika orsaker lite mindre än vanligt, men alla som var där trivdes och hade trevligt. (Svens ord i jubileumsskriften från 1998.)

Minnestext i Trollens Nyheter 1997, skriven av Eric

Lars Olof Östlund dör 23 augusti 1997.

Nestorn har lämnat oss

Äldsten och nestorn i vår syskonskara - Lars Olof - har lämnat oss. Dödsbudet kom alltför hastigt, även om vi alla visste att Lasse inte var helt frisk under de sista åren.

På kvällen den 22 augusti blev han svårt sjuk och natten till den 23 augusti avled han.

Det blev en sorgens dag för oss alla när vi den 5 september samlades i Starrkärrs kapell i Älvängen för att ta ett sista farväl. Det blev en vacker och värdig akt där, inte minst, blomprakten kring båren visade vilken omtyckt och aktad kamrat Lasse varit i den bygd han varit bosatt de senaste nästan 50 åren.

Lasse var ju, som nämnts, den äldste i vår syskonskara på sju. Även bland oss syskon kan vi väl utan vidare säga att han var aktad och respekterad. Han tillhörde inte de mera "bullrande" och sade kanske inte så mycket, men när han sade något fanns det all anledning att lyssna. Det var oftast kloka och väl övertänkta ord.

Han började sin bana som många av oss andra - som "springschas". Först hos Stockselius livs i Iggesund och senare på Iggesunds bruks huvudkontor. Så blev det, förutom skogsarbete en tid, järnverket i Iggesund, som ju inte var världens roligaste arbetsplats.

Han valde efter en tid - i början av andra världskriget - att tillsammans med en något äldre kamrat gå till sjöss. Det blev jungmansjobb på den lilla träskutan m/s Ebba av Brantevik som gick med styckegods i huvudsak på Tyskland. De platser som i första hand angjordes var Bremen och Lübeck. Det var säkert inte alltför roligt att vara till sjöss den här tiden då torpederingarna av svenska fartyg var legio. Även om man alltid gick i konvoj lurade faran hela tiden.

Genom sin tid till sjöss fick också Lasse göra militärtjänsten i flottan - en mycket tjusig flottist för övrigt. Han trivdes säkert bra under de 18 månader militärtjänsten varade eftersom han hade två av sina verkliga "bästisar" med sig, Tore Jansson och Sören Mattsson.

Eftyer lumpen började lite kringflackande liv med diverse jobb på torvmossar och byggen innan han i slutet av 1940-talet slog sig ner i Surte, där han fick arbete på glasbruket.

Så blev det EKA i Bohus (sedermera Iggesundsägt) innan han fick jobb på Tudor i Nol. En tid därefter flyttade han för gott till Älvängen och anställdes vid Wicanders korkfabrik, eller "Korken" som arbetsplatsen rätt och slätt kallades. Den arbetsplatsen blev han också trogen tills han gick i pension.

Lasses stora intresse - det vet säkert alla - var fisket och då inte minst tävlingsmete. I det gebitet hade han också rätt hyggliga framgångar.

Vi bör alla minnas Lasse som den ärlige och rakryggade kille han var. Vi deltar också varmt i den svåra sorg som drabbat hans hustru Stina.

Vila i frid.