Trollsykien 50 år

Den första släktträffen hölls på Bänkåstorpet 1969. Bänkås låg på Alnön utanför Sundsvall och Sven, Elsy samt barnen Ingmari, Ingemar och Lars-Ove bjöd in hela släkten. Den första träffen gav mersmak för efter det har det varit samling någonstans i Sverige varje år fram till 2004. Därefter var det ett uppehåll fram till 2009 då vi samlades på Brogården i Njutånger. Den senaste träffen hölls också på Brogården och det var 2010. År 2019 är det alltså femtio år sedan den första träffen hölls.

På den tjugoåttonde träffen, 1996, besöker vi Gläntans kursgård i Mållångsta.

Åter i Hälsingland var vi 1996, nu på Gläntans kursgård i Alfta och med Ingegärd och Kristina som trådhållare. Detta år hade vår mor gått bort vilket naturligtvis kändes vid invigningen. Trots detta genomfördes veckan på sedvanligt sätt och alla var nöjda när färden ställdes hemåt. Vid denna träff togs också de första initiativen till att låta något av syskonen köpa ut de övriga från "Stranna". Beslutet att låta Sverker, genom köp, överta "Stranna" kom senare på hösten. (Svens ord i jubileumsskriften från 1998.)

Minnestext i Trollens Nyheter 1996, skriven av Eric

Karin Östlund dör 28 januari 1996.

Sorgen drabbade oss alla söndagen 28 januari när budet kom att "Mor Karin" lämnat oss. Hon blev 94 år, sex månader och en dag.

Även om sorgen känns tung när en kär anförvant går bort ska vi ändå glädjas åt att hennes eventuella lidande blev kort. Hon insjuknade bara en vecka före dödsfallet och eftersom vi under den veckan inte kunde få kontakt med henne vet vi heller inte om hon upplevde något lidande. Vi ska också glädjas åt att vi fick ha vår mor hos oss under så många år. Hon var ju också ovanligt vital ända fram till sjukdomsfallet som ledde till hennes bortgång. Under hela sin levnad var hon medelpunkten för alla våra familjer. Dessutom hann hon under årens lopp skaffa sig många vänner som vi vet deltar i vår sorg.

Mycket att skriva om

Det skulle kunna skrivas hur mycket som helst om "Mor Karin", "Karin på Stranna", Murklan eller vad ni nu vill kalla henne. De flesta har tagit del av de minnesbilder som finns bevarade längs en hel vägg på Stranna och dessa säger en hel del - dock långt ifrån allt - om hennes händelserika liv. Det finns säkert möjligheter att även i fortsättningen göra besök där och minnas.

Mor Karin och pappa Algot gifte sig när de var 22 respektive 26 år gamla. De hade då turen att få köpa en liten gård i Vik för en, även efter dåtida mått, mycket rimlig penning. Några år senare fann de en tomt i Långviken, just på den plats där de stigit i land den dag de skulle gå till prästen för att gifta sig. Platsen kallades redan då "Brudlänningen", eller för att använda ett modernare språk, "Brudlandningen". Det var åtskilliga brudpar från västra sidan Viksjön som på den tiden satte i land båten på denna plats för att sedan fotvandra fram till kyrka eller prästgård för att ingå äktenskap. Efter diverse protestskrivelser, ändrades också Strannas gatuadress för några år sedan från Långviksbacken till det naturligare och mycket vackrare Brudvägen.

Barndomen i Vik

Den äldre kullen av barn fick uppleva sin allra tidigaste barndom i den lilla stugan i Vik, innan gården "märktes ned" för att vintertid köras över isen till Långviken och återuppbyggas på den nyförvärvade tomten, som alltså sedermera kom att heta Stranna. Under tiden arbetet med uppbyggnaden pågick bodde familjen under tre år på Godtemplarhuset i Njutånger. Hösten 1933 skedde inflyttningen till Långviken.

Vi som tillhör den "äldre kullen" av barn var då 10, 7 och 6 år gamla. Alla minns vi flyttningen mycket väl. Strannatomten kunde på den tiden liknas vid "stenröset bort i backen". Men mitt i stenröset där nere vid sjöstranden stod den vackra gården och vi var både glada och stolta över att få byta ut rummen i nedre våningen av Godtemplarhuset mot denna underbara bo- och lekplats.

Egentligen är det helt ofattbart hur Strannatomten kunde bli vad den idag är. Ingen nutida besökare kan egentligen tänka sig hur det en gång såg ut. Allteftersom pappa bröt sten odlade mamma upp jorden. Det blev ganska snabbt både blom- och grönsaksland. Det sistnämnda naturligtvis mycket viktigt för familjens försörjning. I någon mån hjälpte förstås också vi barn till, om inte annat med att ibland dra veven på stubbbrytaren.

Mamma hemma

Vi hade ju också förmånen att under hela vår barndom få ha mamma hemma. Det började i slutet av 1930 och början av 1940-talet bli "modernt" att mödrarna skulle ut i arbetslivet. Vi vet också at mamma fick många gliringar för att hon inte "tog jobb". Något som hon inte alls brydde sig om. Hon var i stället en mästare i att ta vara på allt och hålla hushållskostnaderna nere och därigenom bidra till familjens överlevnad i lika hög grad som om hon skulle ha "tjänat pengar". I det fallet var mamma och pappa helt överens.

Vi barn har all anledning att känna tacksamhet för våra föräldrars beslut. Därigenom fick vi en lugn och harmonisk uppväxt. Vår skolgång gick bra och varje dag efter skoldagens slut var det tidningsutbärning i socknen. Sedan var det skönt att på kvällskröken komma hem till mamma och få lite pannkaka eller grönsakssoppa eller vad det kunde vara. Då hade vi ju också hela dagen levt på våra hårda smörgåsar och en pava mjölk. Tack mamma för din omtanke.

Sju syskon

Så småningom blev vi sju syskon och jag tror att vi alla känt oss lika väl omhändertagna och älskade från barndomen och upp till vuxen ålder. Vi har hela tiden haft mamma som en centralfigur. Henne har man alltid kunnat diskutera både bekymmer och glädjeämnen med. Hon har alltid helhjärtat ställt upp för oss alla. Hon blev symbolen för sammanhållningen inom familjen ända till livets slut.

Hon älskade och blev älskad av barnbarn och barnbarnsbarn. Ändå måste vi förstå att det många gånger blev jobbigt för henne när vi kom hem till Stranna med våra stora familjer. För henne var dock tesen att "det finns plats för alla i härbärget" alltid levande.

I Trollens Nyheter medverkade under alla år, fram till dess hennes händer vägrade hålla i pennan, med både roliga och allvarssamma inslag. Skriva kunde hon ju verkligen. Redan från 1930-talet och framåt medverkade hon med sina "DeKå-kåserier" och andra artiklar i ortstidningen.

Vi minns

Vi kommer alla att minnas Mor Karin för hennes godhet, strävsamhet och varma omtanke om oss barn och efterföljande generationer.

Far har sträckt ut handen, Mor har fattat den.

Vila i frid.

En kort titt på hur det såg ut 1996.